This is a new, unique and scholarly anthology on the Greek love goddess Aphrodite, created under the auspices of the Centre of Classical Mythology, Lund University. The book is interdisciplinary, covering many aspects of Aphrodite.

Lotten Peterson writes about Aphrodite's background among deities in the Middle East, while Gota Johansson discusses the goddess's long journey north from the Mediterranean area to Scandinavia. Johan Flemberg contributes three articles, one on Aphrodite as androgynous and armed, another on a marble figurine of the goddess in the Carl Milles collection, and a third on her capacity to postpone old age. Katarina Wadstein MacLeod highlights Aphrodite/Venus and her often ironic or disturbing slant in modern pictorial art. Turning to literature, Susanna Roxman analyses the presence and function of the goddess in Lawrence Durrell's non-fiction, fiction, and poetry. A previously unpublished excerpt from a novel by Roxman featuring Venus has been included in this anthology. Carlos Parada provides the genealogical information that has been preserved on Aphrodite, with all the ancient sources listed.

 Add to shopping cart |  Read more

The Making of a Goddess: Aphrodite in History, Art and Literature.

Red. Göta Johansson, TK, FK, doktorand i religionshistoria.

Övriga författare: Lotten Peterson, FM, Johan Flemberg, FD, Katarina Wadstein MacLeod, FD,

Carlos Parada, upphovsman till Greek Mythology Link, Susanna Roxman, FD.

Lotten Peterson: "Aphrodite as Eternal Women: Her Development from Mesopotamian Goddess to the Virgin Mary."

Grekernas kärleksgudinna Afrodite föddes enligt myten ur havet vid Cypern. Detta visar att hon var en gudinna från öster. Hennes förlaga var Astarte, som tillbads av de feniciska handelsmännen. Grekerna ville gärna införliva deras yppiga fruktbarhetsgudinna, men måste först "tämja" och förminska henne.

Grekerna, primitiva fåraherdar, saknade kvinnlig fägring i sitt pantheon. De var del av den indoeuropeiska, patriarkala, stormgudsdyrkande kulturen, som vällde in i de egeiska jordbrukscivilisationerna under årtusendena f.Kr. När de stöter på denna nakna, orientaliska skönhet på Cypern blir de hänförda, men oroliga. Att underkasta sig en kvinnlig gudom, som kretensare eller fenicier, är det inte tal om - ingen kvinna i högsätet, tack!

Grekernas skapelsemyt är en maktkamp mellan gudafäder och -söner, inklusive att en son kastrerar sin far och kastar penisen i havet. Ur dess "skum" föds Afrodite. Födelsevattnet är alltså inte kvinnligt - utan manligt.

Där grekerna sade att deras vackra Afrodite stigit i land, hade ett tempel till Cyperns gudinna uppförts av mykenska greker redan på 1100-talet f.Kr. På ruinerna finns symboler - stjärna, halvmåne och duva - som går tillbaka ända till Mesopotamiens stora gudinna, Inanna / Ishtar.

Fruktbarhet och kvinnlig sexualitet var oskiljaktiga i forntidens civilisationer. Astarte, Ishtar och Inanna firades med kultiska samlag varje nyår, d.v.s. det var så kungen bad gudinnan välsigna hans styre. Sedan tusentals år utspelades även det kultiska dramat med den döende och återuppstående sonen / älskaren: Gudinnan, naturens moder, uppvaktas av sin älskare på våren, men som grönskan dör han på hösten.

Gudinnan var även himlens härskarinna och symboliserades av månen, Venus och hela zodiaken - hennes bälte.

Inannas efterföljerska Ishtar får känna av hur manliga värderingar tilltar: Myterna betonar krigisk ära och skapelsen anses ha gått över en kvinnas döda kropp, eller snarare vatten: Den babylonske guden Marduk besegrar urvattnet. Kungen ber dock fortfarande genom kultiska samlag om gudinnans gunst.

Till hennes domän fruktbarhet läggs uppgiften att beskydda kungens krig. Det gör hon med framgång under Assyriens blodiga styre som mesopotamisk stormakt. Parallellt betonar präster och poeter hennes skönhet. Så ser Astarte ut, som vi möter hos kanaanéer och fenicier. De kultiska samlagen skymtar i Gamla Testamentet. Nu heter gudinnans älskare Baal, vilket betyder 'herre' och inte 'son'.

Grekerna möter den cypriotiska varianten av Astarte. De låter hennes zodiak krympa till ett sexredskap: Den blir en eggande, magisk gördel. Afrodite får inte längre vara himlens drottning - där härskar Zeus. Hon krigar inte - det gör Ares. Hon beskyddar inte kopparmalm - men gifts bort med en halt smed. Trots alla förminskningar hyllar dock grekerna till fullo det som återstår av henne: Kärlek, skönhet, givare av liv och grönska.

Grekerna kom att under klassisk tid hänge sig åt filosofiska spekulationer. Platon gick längst genom att klyva världen i två: Idévärlden var mall för den materiella världen, som ansågs underlägsen. Hit hörde jordiskt liv och mänsklig förökning, d.v.s. sex, d.v.s. säga kvinnor. Modergudinnor var det inte tal om i denna värld av manligt förnuft. Sexualitet blev en rent kroppslig affär.

Än värre blir det för Afrodites romerska arvtagerska, Venus, trots att hon bär Inannas stjärnas namn. "Köttslig" kärlek blev en sak för bordeller; inte tempel.

När Romarriket antog kristendomen förbjöds i ett slag dyrkan av alla gudar, utom en fadersgud. Detta var helt främmande och måste snabbt avhjälpas med att Guds sons moder, Maria, upphöjs till Gudaföderska. Och sonen firas exakt som den mesopotamiska gudinnans son: Hans födelse, död och återuppståndelse. Maria ärvde alla gudinnans symboler.

Men en sak har irreparabelt tagits bort: Ingen sexualitet har längre gudomlig förebild. Denna brist är sedan Platons idékonstruktion kvinnans lott: Som materiens representant är det hon som skall bära skuld och skam.

Men på Cypern dyrkas ännu kärleksgudinnan, lätt igenkännlig, under Marias namn.

Göta Johansson: "Aphrodite and Copper. The Origin of the Goddess of Fertility and Love, and Her Way to Scandinavia."

På Cypern, en ö i skärningspunkten mellan öst och väst, kom inflytandet från Främre Orienten att öka efter ca. 1400 f.Kr. Orsaken till denna utveckling var öns rika kopparfyndigheter, där en förbättrad hantering och ökad handel var viktiga förutsättningar. Den samhällsförändring som blev resultatet kom att påverka religionen. Smideskonstens gud, den semitiske Reshef, invandrar nu till ön tillsammans med sin kvinnliga motsvarighet, den nakna Ishtar/Astarte. Den stora modergudinnan, som redan tidigare dyrkades på ön, kom att förenas med den invandrade gudinnan. Senare, ca. 1000 f.Kr, kommer åter en ny gudinna till ön, denna gång från Kreta: en modergudinna, rikt smyckad med praktfull dräkt. Den inhemska modergudinnan förenad med Ishtar/Astarte och därefter med den kretensiska gudinnan utgör förutsättningen för Afrodites tillkomst. Men hennes namn framskymtar först på 300-200-talet f.Kr.

Som bronsens beskyddarinna framträder ”Afrodite” redan före den slutliga föreningen med den tredje gudinnan (den kretensiska) och börjar då sin vandring ut i Europa. I Skandinavien möter vi den nakna, oftast halsringssmyckade gudinnan i statyetter från 850-700 f.Kr. och t.o.m. ännu tidigare, från mitten av 1000-talet.

Kopparmalm bröts såväl österut som västerut i det europeiska området, och den rika förekomsten av tenn i Cornwall, Böhmen och Spanien blev viktiga förutsättningar för bronsåldern norr om Alperna 2300-800 f.Kr. Kopparmalmen är för mjuk för att användas till vapen och redskap, om den inte legeras med tenn eller arsenik. Arsenikens skadliga inverkan på människors hälsa förklarar tennets stora betydelse.

Vilken folkgrupp var det då som förmedlade dyrkan av Afrodite hit upp till Skandinavien? Svaret har sökts hos tre olika folkslag och deras egna fruktbarhets- och kärleksgudomligheter, nämligen thraker, kelter och skyter. Det folk som var den första förmedlingslänken när det gällde koppar-beskyddarinnans /gudinnans spridning ut över Europa var säkert thrakerna, grannfolket med en tidigt utvecklad, stor kunnighet i smideskonst. Kelterna blir troligen nästa förbindelselänk till Skandinavien.

I det egeiska området har under tidig bronsålder uppkomsten av oliv- och vinodling bidragit till en ökad befolkning, vilket säkert medför i att kärleks-, fruktbarhets- och ”överflöds”gudinnan får en framskjuten plats i kulten. I Norden inleds en rad förändringar inom jordbruksområdet under bronsåldern, liksom i Nordeuropa. Nya marker röjs för odling, och en kombination av åkerbruk och boskapsskötsel höjer människors välfärd. I Skandinavien möter oss fruktbarhetsgudinnan först under namnet Nerthus/Njord och senare under vikingatid, troligen på grund av onomastisk tabu, Freja/Frej.

Kärleksgudinnans vandring mot norr beror dels på hennes förbindelse med kopparmalmen, skickliga yrkesmän inom smideskonsten och handel med malm och färdiga produkter. Dels på en ökad produktivitet för grödor och boskap, vilket ökat befolkningstillväxten. Kärlek, fruktbarhet och rikedom har varit avgörande för Afrodites färd ut över världen och upp till Skandinavien.

Johan Flemberg: "From War-Goddess to Love-Godess: The Transformations of the Armed Aphrodite."

Det forntida grekiska samhället anses rent generellt vara dominerat av manliga värderingar med klara gränser för kvinnlig och manlig verksamhet. Det väcker därför förvåning att grekisk mytologi och konst kan förevisa så många beväpnade kvinnliga gestalter: Athena och amazonerna är två välkända exempel. Amazonernas popularitet i konst visar att gränsöverskridandet vad gäller kön var ett tema som intresserade grekerna. Men den beväpnade Afrodite är ett särpräglat exempel, eftersom kontrasten mellan hennes krigiska aspekt och hennes karaktär som kärleksgudinna är större, än när det gäller Athena eller andra beväpnade gudinnor. Dock, om beväpningen tas i bokstavlig mening, så inses snart att den beväpnade Afrodite spelar en mycket begränsad roll i grekisk religion. Den beväpnade Afrodite var däremot ett ganska vanligt motiv i sentida hellenistisk och romersk konst.

Det tidigaste omnämnandet av den beväpnade Afrodite förekommer i två epigram i en grekisk antologi av poeten Leonidas av Tarentum från mitten av 200-talet f.Kr. Ytterligare minst fem epigram i den grekiska antologin har samma tema. Två av dem omnämner Sparta som platsen för dessa märkliga statyer. Detta bekräftas av Pausanias som i sin grekiska skildring omnämner xoana, en gammal träfigur av den med vapen försedda Afrodite i templen i Sparta och Kythera. Han omnämner också en staty av den beväpnade Afrodite i ett tempel i citadellet i Korint. Slutsatsen kan därför dras, att kult av den beväpnade Afrodite existerade i Lakonien i tidig arkaisk tid, kanske ännu tidigare.

Afrodites orientaliska ursprung är odiskutabelt, men en indoeuropeisk komponent ingår också. Den krigiska aspekten är ett av flera drag som pekar mot Främre Orienten. Den väst-semitiska gudinnan Astarte och hennes föregångare, den babylonska Ishtar och sumerernas Inanna, är väl omvittnade i texter och konstnärliga framställningar som kärleks- och krigsgudinnor. Kombinationen av kärlek och krig är inte lätt att förklara. Ty den gudomliga världen är aldrig en kopia av människors. Men den avspeglar trots allt det samhälle som har format den. Kärlek och fertilitet representeras på ett sätt, och krig på ett annat; det kvinnliga respektive manliga området i samhället. Det betydelsefulla är att dessa två egenskaper sammanförs i Främre Orientens stora gudinna, och detta trots förekomsten av krigsgudar.

Dyrkandet av Afrodite introduceras i Grekland av fenicierna på 800-700-talen f.Kr. Herodotos hävdar att helgedomen i Kythera grundades av fenicierna. Men troligen introducerades kulten redan på 1100-talet f.Kr. I vilket fall utgör Cypern den förmedlande länken.

I Iliaden, bok fem, agerar Afrodite i ett krig när hon försöker rädda sin son Aeneas. Men den högste guden Zeus uppmanar henne därefter, att hon istället bör ägna sig åt kärlek och verka för äktenskap och lämna den krigiska verksamheten åt Ares och Athena. För Homeros är hon ingen krigsgudinna.

Två klassiska statyer från Epidaurus och Capua visar den hellenistiska nakna Afrodite utrustad med svärd. Gudinnan agerar som en man som beväpnar sig, men egentligen är hon den mäktiga kärleks- och skönhetsgudinnan som erövrar utan vapen.

Afrodite var sedan arkaisk tid förbunden med Ares och redan på 300-talet förekommer ett liknande motiv: Eros leker med Ares' vapen.

Den tidigaste framställningen av den beväpnade Afrodite är den s.k. Afrodite från Epidaurus, 380 f.Kr.

Den nakna Afrodite med svärdet är den bäst kända versionen när det gäller skulpturer. En tidigare

version var Afrodite av Capua, en halvnaken Afrodite som använder Ares' sköld som spegel, ca. 300 f.Kr.

Romarna kopierade i stor utsträckning grekisk ikonografi för sina gudar. Och detta gällde även för Venus som, från slutet av republiken, spelade en större roll i statsreligionen än Afrodite gjorde för grekerna. Den vanligaste bilden av henne, bl.a. på mynt, visar Venus lutad mot en pelare hållande guden Mars' vapen, vanligtvis en hjälm, ibland ett svärd men även påtagliga symboler för seger: ett äpple eller en palmkvist. Venus, kärleksgudinnan, representerade också den romerska staten och när hon avbildades hållande Mars' vapen visade hon inte endast sin egen makt, utan på samma gång Mars', symbolen för Roms militära makt.

Johan Flemberg: "Aphrodite Rising from the Sea: A Marble Statuette in the Carl Milles Collection."

I Carl Milles samling på Lidingö förekommer åtta statyer av Afrodite. En av dessa är av intresse i denna essä. Det är en marmorstatyett av Afrodite Anadyomene, naken, utan armar och ben från strax ovanför knälederna. Även andra smärre skador förekommer, som t.ex. ett skadat bröst. Detta en är ovanlig modell med bl.a. bakåtkammat hår. Statyetten bär dock drag som gör det nödvändigt att diskutera om den kan vara en modern förfalskning. Tekniken för armarnas fästen pekar också i denna riktning. Statyetten anses emellertid vara äkta, troligtvis är den knappast äldre än 100 f.Kr., men kan vara så sentida som från 100-talet e.Kr. Dess ursprungliga längd i oskadat skick anses vara 70 cm. Statyetten såldes till Carl Milles på 1940-talet av en konsthandlare vid namn Aldo Jandolo. De ovan omtalade olikheterna, som kan antyda en förfalskning, anser författaren inte vara så stora att de pekar i riktning mot en sentida kopia. Det ursprungliga skapandet av den nakna Afrodite Anadyomene kan dateras till sen hellenistisk tid, 150-100 f.Kr.

Johan Flemberg: "Putting off Old Age: The Meaning of the Epithet Ambologera."

Epitetet Ambologera fastslås endast en gång: Pausanias såg en staty av Afrodite Ambologera på Spartas Akropolis. Detta har tagits som bevis på kult, antingen gällande kvinnors fertilitet eller krigisk tapperhet hos unga män. Ambologera var en term för kult, men Pausanias nämner ingen helgedom, endast ett orakel, vilket inte nödvändigtvis innebär att statyn var tillägnad staten eller någon enskild individ. Författaren av denna essä anser därför, att statyn inte behöver ha någon förbindelse med kult och att epitetet har en mer allmän mening, lämplig för Afrodite som kärlekens och skönhetens gudinna.

Katarina Wadstein MacLeod: "Desires of a Goddess: Venus in Modern and Contemporary Art."

Essän har en inledning som liknar en deckare: Den 10 mars 1914 när the National Gallery i London var öppet för allmänheten, hörde vakterna plösligt ett högt ljud. Det åstadkoms av en liten, nätt dam som med köttyxa i handen försökte krossa en tavla. Målningen var Diego Velasquez´ (1599-1660) berömda tavla av Venus.

Kvinnan var en välkänd millitant person som på olika sätt verkade för kvinnlig rösträtt och som nu var villkorligt frigiven från fängelset, där hon varit intagen på grund av sin aktiva kamp. Det kvinnan demonstrerade emot hade sin grund i 1800-talets samhälle och dess syn på kvinnor. Hon önskade nämligen visa att Venusmyten och de skönhetsideal som associerade till den, i verkligheten inte var något annat än en myt. Vanliga kvinnor i det verkliga livet hade alltför lång tid levt i skuggan av denna mytbild. Utvecklingen av nakenframställning av nästan enbart kvinnor och att stereotypt framställa kvinnlig sexualitet i enlighet med bilden av Venus, har kommit att överleva in på 1900-talet. Och denna bild av Venus lever ännu kvar i det berömda fotografiet på Marilyn Monroe (1962) av Georg Barris.

Den första kända framställningen av den nakna Afrodite är Praxiteles' bildstod från 300-talet f.Kr.

Under 1800-talets andra del förändrades den mytologiska Venus till en metafor för erotika. Manet målade åtskilliga skandalösa tavlor, t.ex. den mycket omtalade Olympia 1865, vilken visar hur det nakna har degenererat från en mytologisk gudinna till en sexuell ”docka” tillgänglig för pengar. I Emile Zolas novell Nana från 1880 associeras Venus med det dekadenta livet. Samma motiv förekom några år tidigare, 1877, i Edouard Manets målning Nana.

I sitt fotografi Soliloquy III, 1998, har den brittiske konstnären Sam Taylor-Wood gjort en parafras på Velasquez´ målning av Venus. Han har fotograferat en naken kvinna liggande på en bädd i exakt samma position som Valasquez´ Venus.

En konstnär som ofta har förevisat olika aspekter av kvinnlig ungdom, brudar och skönheter är den portugisiske konstnären Paul Rego (f.1935) som lever i England. Han har följt surrealismens berättande mönster och har åskådliggjort många sidor av feminismens, sexualitetens och identitetens konflikter. Ett exempel är Snövitserien, grundad på sagor framställda av bröderna Grimm och levandegjorda av Walt Disney. Trots skillnaden mellan en antik myt och en sagoberättelse förekommer paralleller mellan dem. I båda framställningarna är det en kvinna som tittar sig i spegeln för att beundra den vackraste av kvinnor.

En annan konstnär som utarbetat Venus' ikonografi är Rineke Dijkstra (f.1959) i serien Beaches (1992-1993) där hon fotograferat tonåringar, främst flickor, på stränder i Europa och USA. Dijkstra´s fotografier för oss tillbaka till fotot av Marilyn Monroe som poserar vid havsstranden och påminner oss också om Boticellis målning av Venus' födelse.

Carlos Parada: "Aphrodite: Birth, Amorous Liaisons, and Offspring."

Den av passion fyllda Afrodite var gift med den skicklige smeden Hefaistos, som var lam i benen. Skadan hade uppkommit när guden Zeus kastade ut Hefaistos från himlen och lät honom falla ned på ön Lemnos. Afrodite och Hefaistos levde inte i något lyckligt äktenskap och hade inga barn tillsammans, men äktenskapet utgjorde inget hinder för Afrodites många utomäktenskapliga förbindelser. Afrodite älskade krigsguden Ares och hade med honom tre barn, Deimos, Phobus och Harmonia. En gång tog Hefaistos paret på bar gärning i en herdestund. Solguden hade viskat i Hefaistos' öra vad som försiggick, och denne fångade listigt de båda älskande i sängen och utsatte dem för de andra gudarnas skratt.

En del hävdar att Dionysos och Afrodite hade en son Priapos. Andra hävdar att Priapos' mor inte var Afrodite utan en nymf. Ytterligare andra säger att Priapos' far var Hermes, utan att nämna moderns namn. Hermes var den gud som vägledde de dödas själar till Hades, han var Zeus' budbärare och älskade Afrodite. De har ett barn tillsammans kallad Hermafroditos.

Hefaistos, Ares, Hermes och Dionysos är de gudar som älskade Afrodite. Men hon älskades även av dödliga män. En av dem var kung Anchises av Dardania. Afrodite hade två söner med honom (ev. också en dotter), Aeneas och Lyrus.

Ytterligare en älskare var Phaethon, en pojke som i sin blomstrande ungdomstid erövrades av Afrodite.

Ett komplicerat förhållande möter oss i berättelsen om Adonis. Hans mor älskade sin egen far och med hjälp av sin gamla barnjungfru lurade hon fadern i nattens mörker till en sexuell förbindelse. Fadern visste inte att det var hans egen dotter och han drar därför i vrede sitt svärd när han upptäcker det. Men dottern ber gudarna att göra henne osynlig. De förvandlar henne till ett träd. Tio månader därefter spricker trädets bark och Adonis föds, han som så småningom blir en av Afrodites älskare. Afrodite och Adonis hade en dotter Beroe, även kallad Amymone. Men ibland påstås hon vara dotter till titanen Oceanos och Tethys.

Butes, son till Teleon och Zeuxippe, var troligen också en av Afrodites älskare. En siciliansk kung Eryx, som dödades av Herakles i en brottningsmatch, påstås vara Butes och Afrodites son, men andra hävdar att han är son till Poseidon utan att nämna moderns namn.

Afrodite anses ibland vara mor till Eros, men detta är ett mycket omtvistat ämne. Afrodite betraktas även som mor till Anteros, den hämnande anden av försmådd kärlek.

Afrodites mellanhavanden är otaliga när det gäller kärlek och passion, men hon kunde också bli hård mot dem som trotsade henne. Författaren avslutar sin essä om Afrodite med ett genealogiskt schema som visar hennes relationer och de barn som blev resultatet.

Susanna Roxman: "The Making of a Goddess: Aphrodite in Lawrence Durell´s Prose and Poetry."

Lawrence Durell föddes 1912 I Indien och hade både engelskt och irländskt ursprung. Han tyckte emellertid inte om England och kom därför att tillbringa största delen av sitt liv i länderna vid Medelhavet; Grekland, Egypten och södra Frankrike. Det fanns också perioder då han levde i Paris, Argentina och det forna Jugoslavien. Grekland med dess antika kultur spelade en så stor roll i hans liv, att det knappast går att överskatta dess betydelse för hans personliga och litterära utveckling.

Författaren har i sin essä diskuterat Lawrence Durells Afrodite/Venus-motiv i facklitteratur, skönlitteratur och poesi, samt även frånvaron detta motiv i hans lek med poesin i Sappho.

Afrodite, den grekiska kärleksgudinnan, kallad Venus av romarna, har setts som ett dominerande motiv i hans litterära arbete. Detta gäller speciellt myten om hennes födelse ur havet. Durells Afrodite har olika funktioner i olika texter. Gudinnans traditionella och normala identitet som ett förkroppsligande av erotik och kärlek är närvarande på ett speciellt sätt, men inte så ofta som hade förväntats. När Durell presenterar henne framställs hon ibland som skoningslös och krävande, såsom i Alexandriakvartetten (The Alexandria Quartet). Oftast representerar dock Afrodite, enligt honom, det perfekta feminina kärleks- och sexobjektet. Det förekommer naturligtvis en överlappning med föregående kategori, d.v.s. den skoningslösa och krävande. Och när detta inträffar intar hon en nästan platonisk idé, eller form, av en kvinna, och på samma gång ett ideal som uttrycker maskulina fantasier och önskningar (The Greek Islands). Afrodite som en sådan arketyp är naturligtvis ogripbar, men kan ändå anta några rent fysiska framträdanden. Durell ser två möjligheter. Hon blir förkroppsligad som en artefakt, en sandskulptur (Prospero´s Cell), en marmorstaty (Reflection on a Marine Venus, ”Aphrodite”, The Greek Islands), en föreställning men ej en ikon (Bitter Lemons) eller en android (Nunquam). De som utformar denna artefakt är i de flesta fall män, dock inte alltid. Tendenserna i Durells Afroditebild förefaller att vara så konstruerade att de på samma gång vill avslöja och tillfredsställa manliga önskningar.

Susanna Roxman: "Goddess, Goddess: From Publius Clodius Pulcher´s Diary."

Utdrag från en ännu icke färdigställd roman.

 Add to shopping cart |  Read more