English
Psykologi
KBT, Komma på Bättre Tankar
ISBN 98172983 · Åsa Palmkron · 290 kr inkl. frakt 
Lägg i varukorg
- Bokens innehåll
- Intervju med författaren
- Lättläst om ökat välbefinnande
- Läs mer om KBT
- Ångestsjukdomar och depression
Teckentolkad information - Kolumner i Metro av Åsa Palmkron
Intervju med författaren: Självhjälpsbok för alla som vill öka sitt välbefinnande
Åsa Palmkron är överläkare i psykiatri och arbetar med patienter som har ångest och depression. Nu har hon skrivit en självhjälpsbok som kan användas av alla som vill arbeta med att öka sitt välbefinnande.
-Jag ville skriva en lättläst bok som kan användas av alla, säger Åsa. Det finns flera böcker som riktar sig till professionella terapeuter, men väldigt få som kan läsas utan förkunskaper. Med hjälp av min bok kan alla arbeta med att förändra negativa tankar, känslor och handlingsmönster.
KBT, kognitiv beteendeterapi, är på frammarsch i hela världen. Vetenskapen har visat att det är en effektiv metod för behandling av bland annat ångest, depression, smärta och tinnitus.
Tyvärr är tillgången till terapeuter mycket begränsad. På de flesta orter är det mycket svårt att få KBT i den offentliga vården. Även privata terapeuter har långa köer och det är dyrt att gå privat. Man får räkna med en tusenlapp i timmen.
-Med hjälp av Komma på Bättre Tankar är det möjligt att arbeta på egen hand, säger Åsa. Boken kan också användas i stödsamtal inom primärvården, socialtjänsten och den psykiatriska vården.
Den innehåller inte mindre än 131 olika övningar som förklaras i sitt sammanhang.
-Jag hoppas att boken ska kunna hjälpa många, avslutar Åsa.
Lättläst för ökat välbefinnande - terapi i bokform
KBT är ett begrepp i tiden. När Åsa Palmkron definierar bokstäverna KBT som Komma på Bättre Tankar är det signifikativt för hennes nyutkomna bok om kognitiv beteendeterapi. Med sitt enkla språk förmedlar hon kunskap så att alla och envar förstår vad KBT innebär och hur effektiv metoden är vid behandling av depression och ångestsjukdomar.
Just nu skrivs det mycket om KBT. Inte bara i fackpress utan även i populärpress som vill ge sina läsare råd om hur de kan må bättre. Nu finns det även en lättbegriplig bok i ämnet. Och den kräver inga psykoterapeutiska förkunskaper.
Accelererande behov
Ordet kognitiv avser tänkande eller tankesätt, och den kognitiva terapin arbetar med att förändra negativa tankemönster och ersätta dem med andra som är mer hälsofrämjande, beetendeterapin med att förändra negativa beteenden. Metoden handlar om att se sig själv och omvärlden med nya ögon - att komma på bättre tankar!
Det finns ett stort behov av lättförståelig information i ämnet både hos dem som själva behöver hjälp och från terapeuter. Kognitiva och beteendeinriktade terapier har internationellt en tätposition inom psykoterapin, och intresset ökar i takt med att forskningen tydliggör KBT som en ändamålsenlig och effektiv behandlingsform. Trots detta finns det inte så stora möjligheter att få behandlingen i den offentliga sjukvården. Enligt Socialstyrelsens statistik finns det endast 394 legitimerade psykoterapeuter med kognitiv eller beteendeterapeutisk inriktning. Det kan jämföras med antalet legitimerade sjukgymnaster som är 17335. Att gå privat i KBT-terapi är dyrt och innebär långa köer. Åsa Palmkrons bok fyller därför ett stort behov. Med hjälp av den kan läsaren arbeta på egen hand.
Teori och praktik
Boken kan användas på flera olika sätt. Som självhjälpsbok fungerar den både enskilt och i grupp. För den som går i stödsamtal kan den vara en utgångspunkt för samtalen och ge en bra struktur att följa. Den kan också användas som lärobok vid kurser och kan också läsas av alla som vill orientera sig om vad kognitiv beteendeterapi innebär. Läsaren får både nya kunskaper och massor av övningar (totalt 131), vilket är nödvändigt för att kunna finna nya tankebanor.
Pedagogisk och rättfram
Komma på Bättre Tankar är upplagd på ett pedagogiskt sätt som en behandlingsserie där läsaren klart och tydligt vet vad arbetsområdet är. Övningarna är numrerade och benämns ungefär som IKEA-möbler. Åsa Palmkron skriver enkelt, rättframt, lättförståeligt utan alltför många ord. Alla grundbegrepp förklaras i sitt sammanhang. Texten och övningarna är integrerade och bildar en enhet, men texten kan också läsas för sig. Till skillnad från andra liknande böcker i ämnet innehåller den inga fallbeskrivningar. Sådana har medvetet uteslutits eftersom författare vill att boken ska vara "terapeuten" som talar direkt till läsaren. Hos en terapeut vill man inte höra om andra. Man är intresserad av sig själv!
Komma på Bättre Tankar är en välkommen bok om ett ämne i tiden. Den är skriven för svenska förhållanden och för att kunna användas utan särskilda förkunskaper. Med sitt lättillgängliga språk och överskådliga innehåll väcker Åsa Palmkron lusten om att lära mer om ett angeläget ämne.
Boken kommer att presenteras av författaren på den stora Psykoterapimässan i Stockholm 18 -20 maj.
Kolumner Metro av Åsa Palmkron
Människor i kris reagerar olika 2005-01-03
När människor i vår närhet drabbas av sorg känner vi oss ofta handfallna. Vi undrar vad vi ska säga eller göra. På film finns det nästan alltid en replik eller handling som ger tröst och försoning.
Just det skulle vi vilja kunna. Ge tröst och försoning. Men när det ofattbara händer känner vi oss maktlösa. För vad kan man säga eller göra? Vi begär att kunna det omöjliga.
I vårt land finns det experter på allt, även krishantering. Men när sorgen slår ned är det inte experterna som är de viktiga. Det är medmänniskorna, anhöriga, vänner.
Människor i kris reagerar på olika sätt, men alla behöver stöd. De som varit med om jordbävningskatastrofen, de som förlorat sina nära och de som ännu inte vet och fruktar det värsta.
Människor i kris kan reagera på sätt som vi inte förstår eller tycker är konstiga. I början, i det som kallas chockfasen, kan det vara så att man reagerar med full panik. Men det kan också verka som om man inte reagerar alls, som om man är oberörd.
Chockfasen är oftast kort, kanske bara några timmar. Sedan kommer reaktionen. Då kommer förtvivlan och ångest. Det är då allt blir svart och bottenlöst. Vid krishantering kallas detta reaktionsfasen. Det är då vi andra känner oss otillräckliga därför att det är svårt att inte kunna trösta.
Det är vanligt med aggressivitet vid kriser och sorg. Det är en reaktion som ska hjälpa oss överleva och ta oss vidare. På film är det nästan aldrig så.
Där gråter man på ett nästan behärskat sätt. Men det är viktigt att veta, både för den som är i kris och för omgivningen, att aggressivitet är normalt och vanligt.
Det är också vanligt med kroppsliga symtom som hjärtklappning eller illamående. De flesta får svårt att sova och många glömmer att äta.
Då behöver man någon som finns där. Som lagar mat. Som lyssnar. Som accepterar reaktioner som inte är som dem vi ser på film. Det kan vi lära av själasörjare och andra som har erfarenhet av krishantering.
Men krishantering är inget vi bara kan lämna bort till professionella. Även om kriscenter och hjälpande nätverk av olika slag också är oerhört viktiga.
Viktigast av allt är medmänniskor, anhöriga och vänner. Människor som finns där när det ofattbara hänt och vi inte vet vad vi ska säga eller göra.
Sorgen har många ansikten och kriser tar sig olika uttryck. Att ta sig igenom dem tar lång tid. För de flesta många månader. Ett sorgeår.
Arbetsplatser som gör oss friska 2004-12-28
Det sägs att i det gamla Kina betalade man doktorn så länge man var frisk. Blev man sjuk hade doktorn misslyckats och fick inget arvode. Det är förmodligen en skröna. Men visst är tanken utmanande. Tänk om vi i Sverige satsade mer på att få människor att förbli friska. Om "friskvård" blev något annat än en skattemässigt subventionerad strötimme betald av arbetsgivaren. Ett perspektiv. Det finns forskning om vad som gör oss friska. Salutogenes kallar forskarna det. Till skillnad från patogenes som handlar om vad som gör oss sjuka. Man kan gå bakvägen. Vi vet att rökning orsakar lungcancer och hjärtinfarkt. Förbjud rökning så ökar folkhälsan. Fett och socker ger övervikt, diabetes och hjärt-kärlsjukdomar. Minska dem så ökar folkhälsan. Det går att göra via skatter.
Men salutogenes är något mer. Det är ett synsätt där man fokuserar på hälsobringande faktorer. Professorn som myntade begreppet hette Aaron Antonovsky. Han sa att om en man faller ner i en flod försöker vi rädda honom. Sedan sätter vi kanske upp ett staket för att hindra andra från att falla i. Men det bästa är att folk får lära sig simma.
Sjukvården arbetar med att fiska upp folk ur floden, de som redan är sjuka. Socialstyrelsen sätter upp staket, regler och förordningar. Men vem lär oss simma? Vad krävs av en arbetsplats för att vi ska hålla oss friska, eller se oss själva som det? Vad krävs för att vi ska vara långtidsfriska i stället för långtidssjuka? Tre saker befrämjar hälsa, säger Antonovsky. Begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet, vi måste veta varför vi arbetar och mot vilka mål. Det måste vara begripligt. Det måste finnas tydliga riktlinjer. Vi kanske inte alltid är överens om innehållet. Det viktiga är tydlighet och förutsägbarhet. Det motverkar stress. Det ökar hälsan.
Hanterbarhet innebär att vi upplever att vi har tillräckliga resurser för att möta olika situationer. Rätt arbetsuppgifter. Balans i arbetsbelastningen. Egen kontroll över arbetssituationen. Det stärker självkänslan, motivationen och arbetsglädjen. Vi klarar faktiskt större arbetsbelastning då. Vi känner oss inte som offer. Vi blir mindre sjuka.
Meningsfullhet hänger samman med delaktighet. Att vi tycker det vi gör är värt att investera energi och engagemang i. Inte bara ett sätt att dra in brödfödan. Bästa sättet är att ge människor självständigt ansvar. Kan man dessutom låta medarbetarna utveckla sina speciella intressen är det ännu bättre. Det ger stolthet och arbetsglädje. Och minskad ohälsa.
Hur man gör rent konkret? Ja, det kräver förstås en del tankearbete. Olika på olika arbetsplatser. Det kostar naturligtvis en slant att göra sådana utredningar.
Men om man betänker att det i vårt land finns över en halv miljon förtidspensionärer och cirka 280 000 sjukskrivna. Och att kostnaden för förtidspensionerna (aktivitets- och sjukersättningar) i år är 54 miljarder. Och att ersättningen till de sjukskrivna i år kommer att hamna på ungefär 36 miljarder. Om man betänker det, då måste man fråga: Hur mycket är vi villiga att satsa på hälsa och salutogenes?
Smärtkunskap bästa medicinen 2004-12-19
Förr skrev läkarna SVBK i journalen när de mötte patienter med smärta som de inte kunde förklara. Sveda-, värk- och brännkärring. Någon behandling fanns inte. Det var rent av så att sjukvården trodde att smärtan inte fanns. Oavsett om det gjorde ont eller inte. Symtomen stämde inte med den etablerade kunskapen. Alltså var det symtomen det var fel på, inte kunskapen.
Nu kan läkarvetenskapen förklara vad långvarig smärta, till exempel fibromyalgi, beror på och till viss del även behandla den. Trots det är smärtpatienter fortfarande sjukvårdens Svarte Pettrar. Ingen vill ha dem. Eller snarare Svarta Major, eftersom åtta av tio är kvinnor.
Vi vill att sjukdomar och problem ska gå att förklara som felen på en apparat. Och åtgärdas lika enkelt. Benet är brutet. Vi spikar ihop det. Kranskärlet är tilltäppt. Vi löser upp proppen. Jag känner mig trött. Du behöver B-vitamin.
Läkare vill se sig som de stora bilmekanikerna. Som det var innan elektroniken gjorde sitt intåg. Då kunde man skaffa sig prestige genom att fälla upp motorhuven, lyssna lite på ljuden, byta ut en del och så funkade allt igen.
Smärta ska följa de anatomiska kartorna. Eller synas på röntgen och i proverna. Annars är det fel på smärtan. Då är den "bara psykisk". Då räknas den inte.
Bara psykisk?
Som om människan kunde delas i bara psykisk eller bara kroppslig. Som om sociala sammanhang och existentiella faktorer bara var ett tunt lager vax som poleras på vid helgens biltvätt.
Det finns många olika smärtmekanismer. Ganska nyutforskade, och därför inte så kända. Central sensitisering innebär att ryggmärgens celler blir överkänsliga för smärta. DNIC, diffuse noxious inhibitory control, är kroppens egen smärtbroms. Den påverkas av ämnena serotonin och noradrenalin. Samma ämnen som är inblandade i reglering av stämningsläge och sömn. Gammaldags antidepressiva, tricykliska, ökar smärtbromsen.
De här systemen kan förklaras enligt bilmekanikermodellen med förändringar av nervceller, trådar som växer till, och receptorer, mottagare, som förändras på grund av elektronik och kemi.
Men de påverkas också av våra tankar.
Kunskap är en mäktig medicin. Bara att få en förklaring till smärtan, en diagnos, minskar den. Smärtbromsen slås på. Adrenalinet minskar.
Muskelspänningen minskar. Endorfinerna ökar. Dessa stänger grinden för smärta i ryggmärgen. I hjärnan minskar blodflödet till de områden som är involverade i smärta.
På smärtrehabiliteringscenter runt om i landet arbetar man med mental träning och kognitiv beteendeterapi. Efter noggrann kroppsundersökning, förstås. Det arbetssättet är det enda som visar sig ha resultat.
För samhället är vinsterna stora. Om man kan rädda en enda patient från förtidspension kan man bekosta en hel smärtmottagning under ett år!
Social fobi begränsar livet 2004-11-16
De flesta av oss är lite rädda för att verka löjliga, avvikande och pinsamma. Vi vill inte hamna i situationer där folk ska tycka att vi är det. Det är alldeles normalt att ha en lätt social fobi. Man brukar klara sig rätt bra ändå. Även om det är en pina att tala i grupp.
För dem som har svårare social fobi är gruppsituationer ett helvete. Muntlig framställning i skolan blir en giltig orsak till skolk. Alla jobb som innebär att man får uppmärksamhet riktad mot sig undviks. Man blir kanske till och med betraktad som udda och hopplös. I alla fall känner man sig själv så.
Men så är det inte. Människor med social fobi är oftast mycket kompetenta. Det brukar inte ge några problem att anställa en sådan person. Man ska hellre akta sig för gaphalsarna och skrytmånsarna.
Man räknar med att tre procent av alla svenskar lider av social fobi. Det är lika många som antalet diabetiker i Sverige. Det är tre gånger fler än antalet personer med epilepsi. Betydligt fler än antalet personer med Parkinsons sjukdom. Trots det är social fobi ganska okänd i Sverige. Vi förväxlar det lätt med blyghet. Kanske beror det på att ingen kändis "gett den ett ansikte". Vi har hört mycket mer om aids och ALS, som är ganska sällsynta sjukdomar, eftersom olika kändisar berättat i press och tv om hur det är att leva med de sjukdomarna.
Social fobi begränsar livet minst lika mycket som hiv.
Personer med social fobi har en sjukdom som hindrar dem från att söka arbeten de har förutsättningar för och inleda relationer med människor de är intresserade av. Alla kan inte, som Nobelpristagaren i litteratur, Elfriede Jelinek, försörja sig på att sitta hemma och skriva. De flesta vill inte heller välja ensamhet och social isolering. Siffran tre procent är förresten säkert också för låg. Vi hittar många med social fobi under diagnosen alkoholmissbruk, eftersom alkohol som självmedicinering är vanligt. Men inte särskilt konstruktivt.
Det är sorgligt att så många går omkring med en behandlingsbar sjukdom. Det är framför allt kognitiv beteendeterapi i grupp som har effekt. Vi har sådana grupper vid vår klinik. Deltagarna får träna att tala inför sin grupp och på olika sätt lära sig att hantera sin ångest. För social fobi är just ångest. De får se sig själva på video och jämföra ångestupplevelsen med vad som ses på filmen. De flesta blir förvånade över att den rodnad och de svettningar som de fruktar mest av allt knappast syns.
Ibland serverar terapeuten en liten smörgås med persiljekvist. Personer med social fobi har nämligen svårt för att äta tillsammans med andra människor. De är rädda för att göra bort sig. Det handlar inte om att lära sig äta tillkrånglad mat, utan om att våga vinna över sin ångest.
Beteendeterapi handlar om att göra det man inte vågar. Kognitiv terapi om att inse att man vågar. Att få en helt ny livskvalitet. Visst skulle det vara roligare att kunna åka till Stockholm och hämta sitt Nobelpris. Även om det innebär att man måste sitta bredvid kungen och riskera att tappa persiljekvisten i knäet.
Orden speglar vad vi tänker 2004-07-18
När jag gick i skolan ägnade vi timmar åt att diskutera begrepp som demokrati och objektivitet. Vad betyder de orden, egentligen? Jag minns när Aktuellt och Rapport fick på moppe för att de sa procent när de menade procentenheter. Och när ordet neger började betraktas som rasistiskt och ersattes av ordet svart.
Orden är viktiga. De förmedlar inte bara fakta utan speglar också vad vi tänker och vad vi tycker. Är det fördomar eller bara okunnighet som gör att ord och begrepp som har med psykiatri att göra används lite hur som helst? Schizofreni, depression och ångest används av politiker och proffstyckare med värdeladdningar som liknar rasism och med faktainnehåll som får Trivial Pursuit att framstå som ett nyanserat faktabibliotek.
Politik kan inte vara schizofren. Lika lite som den kan ha hörselnervsinflammation eller knäförslitning.
Schizofreni är en grupp psykiska sjukdomar med bestämda karakteristika. Dessa kan vara hallucinationer, vanföreställningar och tankestörningar eller störningar i känsloliv och språklig förmåga.
Att som negativt tillmäle kalla en meningsmotståndare schizofren avslöjar bara de egna fördomarna om psykiskt sjuka. Börjar ni förstå vad jag menar?
Det handlar inte bara om fördomar utan också om okunskap. Det är konstigt att inte mer research görs efter det senaste årets alla skriverier om psyksjuka. Att vara schizofren är inte detsamma som att vara tvehågsen eller ambivalent.
Depression är också en sjukdom med bestämda kriterier. Advokater kontaktar ofta psykiatrin och vill ha intyg om att deras klienter är deprimerade. "Min klient mår dåligt" är standarduttrycket i pressen. Är det månne en juridisk term? Eller bara massmedial? Psykiatrisk är den i alla fall inte.
Depression och deprimerad är inga slaskord som man kan ta till när som helst.
Att vara ledsen, vilsen, besviken, upprörd, förtretad, förbannad eller ha dåligt samvete är inte detsamma som att vara deprimerad.
Jag medger att ordet ångest kan betyda lite vad som helst. Allt från den där lilla pirrande oron man känner när man ska göra något man är tveksam inför till full panik.
Visst kan ångest vara en sjukdom med bestämda kriterier. I vår diagnosbok finns elva olika ångestsjukdomar. Allra vanligast, och lättast att behandla, är specifika fobier som spindelskräck eller flygrädsla.
Tvångssyndrom är också en ångestsjukdom. Panikångest är tydligt definierad.
Men okej, okej. Psykiatrin kan inte kräva ensamrätt på tolkningen av det ordet.
Ångest är en del av människans livsvillkor, även politikers, proffstyckares och journalisters. Så varför skulle inte alla få använda ordet ångest som de vill.
Sjuk eller frisk är inte svart eller vitt 2004-07-08
Visst är det skönt att det ibland finns svart eller vitt. De goda och de onda. Det är därför vi tycker om att läsa hjältehistorier. Eller titta på fotboll. Där är spelarna orange, gröna, blåvita eller blågula. Ingen är mitt emellan.
Verkligheten är inte alltid lika okomplicerad och verkliga människor är sällan helt vita eller helt svarta. Hur vi sorterar vem som är frisk och vem som är sjuk är inte heller självklart.
När har man diabetes? Alla vet att man kan mäta blodsockret. Diabetes eller inte? Det verkar självklart. Men det är bara några år sedan WHO ändrade gränsvärdena. I Sverige blev en massa individer som dagen före ändringen varit "friska" i stället "sjuka".
När lider man av fetma? Obesitas - en annan av våra stora folksjukdomar. Nu är det bestämt att gränsen går vid BMI 30. En kvinna på 172 centimeter är fet vid 88,7 kilo, en man på 180 är fet om han väger 97,2. Så har det inte varit i alla tider. Många önskar att Rubens fortfarande var normerande.
Psykiatriska sjukdomar är inte heller några allt eller intet-diagnoser. Det är klart att det finns gråzoner, och att det finns olika svårighetsgrader av samma psykiatriska sjukdom. Precis som vid diabetes.
Psykiatrins läkare är inga hokuspokus-trollkarlar som med röntgenstrålar kan blicka in i människors hjärnor och på ett magiskt sätt avgöra vem som är frisk och vem som är sjuk. Vi arbetar metodiskt utifrån bestämda kriterier fastställda av WHO och ICD 10, International Classification of Diseases.
Det finns också ett annat diagnossystem: DSM IV, Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders. Detta används internationellt vid forskning.
Båda systemen beskriver sjukdomar utifrån deras symtom. Så gör man även när man diagnostiserar kroppsliga sjukdomar. Högt blodtryck, hypertoni, är ett symtom och inte en sjukdom.
Schizofreni är exempel på en psykisk sjukdom som beskrivs utifrån sina symtom. Det kan vara hallucinationer, vanföreställningar och tankestörningar. Den schizofrene kan uppleva att en röst styr honom och befaller honom att göra vissa saker.
När massmedierna skriver om psykiskt sjuka handlar det oftast om schizofrena personer.
Det är inte riktigt så enkelt som jag framställer det här. De olika diagnossystemen har inte heller exakt samma kriterier. Men poängen är inte att det finns en absolut sanning eller ett absolut diagnossystem, utan att det i hela världen finns en konsensus, en samstämmighet, om hur schizofreni ska diagnostiseras.
I Sverige finns också en samstämmighet om vad begreppet allvarlig psykisk störning innebär. Oftast är psykiatrikerna eniga i sina bedömningar, men inte alltid. Är det förvånande? Sedan när är specialister alltid överens?
Vad säger de till exempel om kärnkraftens farlighet? Det är ett sundhetstecken när specialister i ett samhälle inte alltid har samma åsikt.
Det är bara i totalitära system som människor alltid, tveklöst och enkelt, kan delas in i svarta eller vita, friska eller sjuka.
Psykisk sjukdom inte alltid farlig 2004-05-22
När massmedierna skriver om psykiskt sjuka personer finns sällan några nyanser. "Psyksjuka" är en grupp där ingen har individuella drag. Psykiskt sjuka människor framställs som våldsamma och farliga. Demoner. Det kittlar vår rädsla och vädjar till våra fördomar.
Massmedierna älskar att spela på våra rädslor. Krig, våld och olyckor är det som gör oss mest rädda. Därför handlar nyhetsrapportering mest om krig, våld och olyckor. Farliga personer är också skrämmande.
Så i tv:s nyhetsprogram får vi se vrålande dårar på ödsliga psykmottagningar. Ofta visar man ovårdade, hemlösa, psykiskt sjuka missbrukare. Det ska inte råda någon tvekan om att psyksjuka är farliga.
Psykiatrisk vård blir en fråga om att skydda "oss" från "dem".
Det är klokt att vara rädd för farliga personer, vare sig de är psykiskt sjuka eller inte. Men psykisk sjukdom är inte detsamma som farlighet.
Det är kränkande att bli framställd som farlig därför att någon annan med samma sjukdom är det. Men psykiatrins patienter träder inte fram och försvarar sig. De skäms över sina sjukdomar.
Våra patienter är människor, individer, som har drabbats av olika sjukdomar. De har olika diagnoser med olika svårighetsgrad. De har olika förutsättningar och olika vårdbehov.
Ingen debattör med självaktning skulle gruppera människor som "kroppsligt sjuka". Tänk er rubriken "Kroppsvården behöver mer resurser". Det låter nästan oanständigt.
Inom psykiatrin behandlas patienter med demenssjukdomar, psykossjukdomar som schizofreni, bipolär sjukdom, depressioner, ångestsjukdomar och missbruk.
Om man ser dessa framför sig: gammelfarfar med alzheimer, farbror Johan som upplever att tv:n strålar honom, syster Eva som inte orkar jobba, kompis-Anna som måste tvätta sig hela tiden och Anders som har förlorat jobbet därför att han super, då blir det svårt att tala om "psyksjuka" som en obestämd och farlig grupp.
Man upptäcker rent av att psykisk sjukdom finns i alla familjer. Att vem som helst, nästan, kan bli psykiskt sjuk.
Varannan kvinna och var fjärde man kan räkna med att någon gång i livet drabbas av en behandlingskrävande depression. En fjärdedel av alla svenskar kommer någon gång i livet att få så svår ångest att den räknas som psykisk sjukdom.
Livstidsrisken att insjukna i schizofreni är 1 procent. Var tionde man är alkoholist.
Men de som är farliga då? De som man ser på tv och läser om i tidningarna?
De finns också. Men de är bara några få procent av de psykiskt sjuka. Vid vård av dem, rättspsykiatrisk vård, är samhällsskyddet viktigt.
De hemlösa psykiskt sjuka missbrukarna då? De som man ser på tv? De finns också. De behöver också vård.
I vårt samhälle behövs olika sorters vård, för olika människor, med olika diagnoser, med olika svårighetsgrad och olika vårdbehov.
Den sjukdomsgrupp som kostar mest för samhället är demenssjukdomarna. Nu är 1940-talisterna på väg dit ...
Lyckopiller är inte fusk 2003-08-23
Trevliga flickor tiger och lider när de inte mår bra. Det förädlar på något sätt. Mår man inte bra ska man straffas med att lida.
En riktig karl tar sig ett järn när allt känns för jäkligt. Då känns det mindre jäkligt ett litet tag.
Trevliga flickor och riktiga karlar tar inte lyckopiller. Det är liksom fusk.
Journalister, som annars smickrar sig med att vara kritiska och granska företeelser förutsättningslöst, blir plötsligt moraliskt upprörda vid blotta tanken. Och när moral är inblandad behövs inga kunskaper. Då vet man att något är fel, orätt, förkastligt. Kan det bero på att så många journalister är riktiga karlar?
Alla har hört talas om lyckopiller. Nästan alla känner till Prozac. Trots att det inte finns något läkemedel i Sverige med det namnet.
Lyckopiller är förresten ett jättedumt ord. Helt missvisande. Det för tankarna till falsk lycka, droger och flykt. Inom vården talar vi om SSRI-preparat eller antidepressiva. Fast det gör sig förstås inte lika bra på löpsedlar.
SSRI verkar genom att stabilisera hjärnans nivå av ämnet serotonin. Har man brist på det blir man deprimerad, orkeslös och ångestfylld.
De vanligaste preparaten är Cipramil (Citalopram), Fontex (Fluoxetin), Fevarin, Seroxat (Paroetin) och Zoloft. Jag brukar säga att dessa liknar varandra som syskon. De är lika, men inte identiska.
SSRI-preparat är inte ens släkt med lugnande mediciner som Sobril, Stesolid och Xanor. De senare hör hemma i samma gäng som alkohol. De är riktiga gangstrar som säljer falsk trygghet. Dessutom beroendeframkallande.
Vän av ordning tycker inte att man ska ta piller.
Vän av ordning har kanske inte klart för sig att det finns olika piller.
Vän av ordning tycker att man i stället ska hitta den olösta konflikten, de förträngda behoven, felet på samhället.
Varför i stället?
Det är klart som korvspad att självinsikt är viktig, att psykoterapi hjälper många, att det bagage vi bär med oss har stor betydelse.
Det är helt uppenbart att vår livsstil håller på att leda oss in i ett fördärv präglat av fetma, hjärt-kärlsjukdom och åldersdiabetes. Det är ingen tvekan om att en förändring är nödvändig.
Det är absolut så att samhällsengagemang är viktigt.
Men varför i stället?
Vem säger till en diabetiker: i stället för att ta insulin måste du tänka på hur du lever. I stället för att ta ditt insulin måste du ändra på den samhällsstruktur som leder till diabetes.
Det finns ett samband mellan diabetes, livsstil och samhällssystem.
Det finns också ett samband mellan psykisk sjukdom, livsstil och samhällssystem.
Insulin och SSRI kan inte förändra grundläggande villkor. Ibland kan inte ens människor göra det, även om vi måste försöka. Kämpa, skulle vissa säga.
För att orka kämpa måste man ha en normal halt av serotonin.